Gabby <3

Äntligen klar!!

Senast var väl idag, hemma hos Lina när jag spelade Kinnect, hahahah. Eller kanske varje dag när jag snubblar, går in i något osv osv. När jag och Tom var på bio välte jag en filmskylt typ på några småfjortisar. Men någon måste ju folk garva åt? :)

Men man kan ju göra bort sig värre också, och det har jag väl också gjort. För inte sålänge sedan gjorde jag bort mig stort, och det var ett stort misstag, men det är väl sånt man får leva med. Det är väl ungefär som när man välter ett glas, så vet man till nästa gång att man ska ställa det längre in på bordet.

Hm. Asså.. klart jag vill komma in på Thorilds osv, men de flesta vill väl komma in på sitt första handsval? Men ja, jag vill väl typ ha ett jobb som är "roligt", nej men som jag trivs att jobba med! Ja, så ärre nog.

Förlorar du någon kan ingen tvinga dig att komma över den, men att acceptera att personen är borta. Acceptera att alla du träffar inte kommer vara äkta, acceptera att du inte kan lita på alla. Acceptera folks brister och de misstag de gör. Eller om du inte kan förlåta, acceptera det med.

Jag tycker inte att det handlar om att varken komma över eller glömma. Det är omöjligt. Men man måste acceptera det som har hänt, och erkänna det du gjort.

Eftersom att Dessie redan verkar vara runt 40 så har hon nog dött, för hon lär vara 120 då. Paow och Hugo har fått sju barn som alla bloggar och Kissies läppar tog över hela henne, eller så har hon också dött, av anorexia.

Om 10 år har Lina ett skivkontrakt (eller två kanske), Emma är säkert designer eller något annat tufft, och jag och Lotta gymmar fortfarande varje måndag. Höhö.

Och nu är det jag som är nian. Jag är jättenöjd så som det är nu också såklart, men jag vill inte sluta på Djurö skola känns det som, eller jo djurö kan fan gå och ta sig, är så trött på massa personer där, men jag älskar min klass. Fyfan vad jag kommer sakna den. Ush.. Jaja, facebook finns ju alltid ;)

Man behövde dessutom inte tänka då heller. Det tog inte en halvtimme att bestämma sig på morgonen vad man ska ha på sig, och utväxt visste man inte ens vad det var. Shoppa var tråkigt och det skötte mammsen, så gick man till lekis i sin röda fleeceväst och en röd långärmad tröja och såklart luggen uppsatt i en toffs!

Har varit tillsammans med två pojkar på bilden, gissa vilka? ;) Eller ja, en pussade jag väl mest på när jag var riktigt pytteliten, höhö.

Annars är det väl att man ska bli ensam eller något sånt, vem fan är inte rädd för det? Sen finns den rädslan i olika grader såklart. Min är väl mest att någonting skulle hända, eller om man skulle göra någonting riktigt dumt så att ingen vill ha något med en att göra. Annars är jag faktiskt en sån där som man kan vara i stan ensam, som kan göra saker utan att ha någon vid min sida. Jag kan gå till skolsyster utan att ta med mig en kompis. Jag förstår mig faktiskt inte på dom som inte vågar gå ner för en korridor ensamma. Vafan, sträck på er och håll huvudet högt, och gå där ensamma. Det är så jävla mycket tuffare. Utstråla awesomness, att du kan stå på egna ben. Det spelar ingen roll hur många och nära vänner du har, kan du inte stå på egna ben kommer du ingestans.

Jag står på mina egna ben, långt upp i luften med mina 178 cm. Jag vet helt sjukt! Mätte mig i helgen, jag kommer fan bli 1,80. Nej jag störs inte av min längd längre. Det är najs, jag står ut ;)